Uranie. Så heter min hund här i frankrike. Okej, det kanske inte är riktigt min hund. Men det är Damens. Damen jag bor hos. Jag tycker att han är ganska trivsam. Han blir glad när han ser mig, skäller när han glömt vem jag är och rullar sig i gräset när han har tråkigt. Ana och jag har inte riktigt samma uppfattning om jycken. Ana var och hälsade på mig häromdagen. Jag ville vara artig och presenterade henne för Uranie. Anas svar på hans söta leende var: ”hur gammal är han? 300 år eller?” och ”Heter den uranie, haha, det är ju nästan urin!”. Det var sista gången jag presenterade min hund för Ana.

Malin.